itsumoyuugi

Så lyder en del av texten till Veronica Maggios låt som heter just Alla mina låtar.
Har faktiskt börjat lyssna på denna kvinna, hennes fina låtar och fina röst.
I vanliga fall lyssnar jag inte på sådan musik, men jag började lyssna på någon av hennes låtar och så fastnade jag.
Dock så lyssnar jag bara på hennes nyaste album 'Satan i gatan', som är mycket bättre än hennes tidigare, enligt mig. Mycket bättre, en mer lugn och lite klagande röst som är väldigt lugnande och som jag tycker om mycket. Så nu är det henne och System of a Down som jag lyssnar på mest för tillfället.

Jag lyssnade på min favoritlåt av henne 'Lördagen den femtonde mars' fem gånger på spotify, och eftersom jag varken har Spotify Unlimited eller Premium så kan jag ju inte lyssna på den fler gånger den här månaden.
Så vad gör jag? Jo, jag klickar in mig på Grooveshark, en annan musikhemsida som inte alls är lika bra som spotify, men som funkar.
Egentligen så borde jag inte lyssna på hennes låtar på något musikprogram alls, utan stödja henne och helt enkelt köpa skivan. Men jag har inte haft tid, och jag har inte pengar till det.
Jag måste ju spara tills att vi åker till England och Göteborg.

Jag har träningsvärk i benen idag. Ouuch.
Igår hade vi orientering och sprang/joggade/gick i Bruces skog. Jag gjorde det själv.
När det gäller sådana saker tycker jag om att vara själv, slippa känna pressen av att fortsätta springa fastän jag inte orkar, bara för att de andra orkar och vill springa vidare och inte ta en vilopaus och gå.
Känslan av att vara en börda är inte alls rolig, och den ville jag inte känna. Och så tycker jag om att göra sådant själv också!
Så under vägens gång pratade jag med mig själv en hel del, vilket var nödvändigt för att jag inte skulle falla ihop av utmattning. På något sätt. Och jag klarade det! Det må låta skrytigt, må vara skrytigt också, men jag är så fruktansvärt stolt över mig själv! Att jag orkade springa fastän jag inte orkade, att jag sprang så pass mycket som jag gjorde, att jag hittade alla sådana stopp-saker och att jag klarade det på mindre än tiden som var satt!
Så jag är skitnöjd.

Förra veckan hade vi jättemycket läxor, men nu känns det nästan som om jag kan slappna av. Vi har inte så mycket nu, och det känns verkligen mycket skönt.

Nåväl, ska väl inte skriva så mycket mer nurrrååå.
På återseende.

Det är faktiskt sant!
Just nu är min dag väldigt väldigt bra. Vet ni varför?
Jag slutade tidigt. Jag är helt ensam hemma och kommer vara det tills fyra.
Jag sitter här med min skål med spicy nudlar, och dessutom ser jag inte ut som en uteliggare, varpå jag då äntligen kan göra min video! Och dessutom smsar jag med en betydelsefull person, vilket gör det hela mycket mycket bättre.

Jag har inte skrivit i bloggen på tre dagar! Den hemska sanningen.
Jag har haft väldigt mycket läxor de senaste dagarna, och har det fortfarande. Sad but true.
Så jag har helt enkelt inte haft tid att skriva! Och dessutom känner jag mig någolunda pressad då jag har en massa böcker att läsa som ska vara inne på biblioteket om inte så lång tid.. Och en bok som jag har i läxa att läsa ut.
Alla dessa läxor.
Men det tillhör ju skolans gång! Och det är därför jag tycker det är så skönt att få sitta här i den underbara ensamheten och äta mina nudlar och skriva.

Min skoldag har varit väldigt blandad, vad känner känslor och humör.
Jag var glad när jag kom till skolan. Sedan blev jag trött och lite sur. På SO:n fick jag ett ryck och slängde min skrivbok så hårt jag kunde i en vägg sex eller sju gånger, för att sedan slänga den på marken, stampa på den och lägga mig på golvet och skrika
Och så vidare.
Och varför fick jag det? Det måste låta helt psykopatiskt. Men det var ett utbrott på grund av all stress jag känner med alla läxor och den korta tiden. Och vet ni vad? Det var så skönt! Och det lättade lite.
Självfallet var jag ju inte i klassrummet när detta hände, utan i ett grupprum med en klasskompis.
Tack och lov.
Sedan känns det på något sätt som att stämningen i klassen är annorlunda. På ett sätt som jag inte alls trivs med.
Det är svårt att beskriva, men jag tycker inte om det helt enkelt. Jag trivs inte med det. Eller i det.


Nåväl, sammanfattningsvis har min dag varit helt okey!
Och jag kunde ju då inte låta bli att ta en egobild just nu precis.Jag älskar mitt nagellack.

Det borde du inte.
Seriöst.
Och jag borde inte skriva detta.
Det här kommer nog bli ett 'jagärväldigtnereochtröttochirriteradochskitblablablaaahafndskxfcvgjftrdx'inlägg.

För jag är trött, jag är sur, irriterad och på allmänt dåligt humör, jag har ont i huvudet och är riktigt nere.
Jag vet inte vad det beror på, om det är efterkänslor efter att ha varit väldigt social och så vidare under lägret, eller om det beror på något annat som jag inte har någon aning om vad det kan vara.
Ibland får jag sådana 'depp'tillfällen, det är dock ytterst sällan. Tack å lov. Det är inte alls trevligt, jag vet inte vart jag ska ta vägen, förhoppningsvis har jag någon lugnintehyperactivemänniska att prata med, så att det inte blir värre. Att prata med en överglad person skulle aldrig hjälpa, jag skulle bara bli ännu surare.
Dessvärre orkar jag aldrig vara social ens på den lägsta nivå så värst lång tid, det blir att jag stänger av datorskitet och går och lägger mig och sover, eller läser. Eller något liknande, lugnande.

Och just nu är jag väldigt väldigt trött, så jag ska förmodligen sova. Ja, exakt nu, när jag skrivit klart detta inlägg.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Datorn värmer i mitt knä, lite för mycket faktiskt. Jag måste lyssna på något med lite mer fart i, men det orkar jag inte heller.
Jag är slö och nere och det är aldrig trevligt, det vet du förmodligen lika väl som jag.
Nu ska jag inte skriva mer.
Det här blev nog det kortaste inlägget på länge, men tur är väl det ändå, jag borde egentligen inte skriva något om detta alls.
Av någon anledning använder jag bloggen som en dagbok och skriver en massa mer ingående tankar som jag aldrig haft en tanke på att berätta för någon. Jag borde nog sluta med det, eftersom jag kan ångra mig om jag skriver något hemligt eller liknande.
Men jag kommer förmodligen inte sluta med det. Jag känner att jag behöver.