itsumoyuugi

Nu råkar det vara så att jag har ett väldigt speciellt humör. Jag kan på en dag gå från att vara jätteglad till att helt plötsligt bli helt depp och vilja gå undan för mig själv. Sedan blir jag helt hyper och översocial, för att sedan återgå till deppigheten. Så håller det på nästan varje dag, i skolan i alla fall.
Jag har dessutom väldigt lätt för att bli väldigt arg, och när jag väl är riktigt riktigt arg kan jag inte kontrollera mig själv. Är det öppet och fritt skriker jag och slår vilt omkring mig, på mindre yta brukar jag kunna behärska mig någolunda.
Jag har även det så att när jag blir sur börjar jag väldigt lätt gråta, av ren ilska som bara vill ut.
Detta, i kombination med en väldigt stark vinnarskalle gör mig till en mindre trevlig med- och motspelare i lagsporter, för man kan aldrig veta när eller om jag ska få ett utbrott. Ni kanske inte har tänkt på det, men det är så det funkar med mig.

Så efter en för min del total disastermatch i brännboll visste jag knappt vart jag skulle ta vägen, jag var bokstavligt förbannad och jag ville inte vara i närheten av någon annan förrens jag lugnat ner mig. Så vad jag gjorde, jag gick direkt med raka steg mot kullen till höger om bryggan, lite längre upp där det sluttade lite. Det hade blivit mörkare ute och solen var påväg att gå ner. Den var sådär vackert orange-lila och himlen runt omkring den var i ungefär samma färg. Under solen stod granar högt och det hela var väldigt lugnande, så jag satt där jag vet inte hur länge. Det var faktiskt väldigt mysigt att sitta där helt själv och så. Isac, Gabbe, Viktor, Patrik och möjligen någon mer var inte med på brännbollen, för de förberedde en kommande spökrunda vi skulle ha på natten. Så de gick runt lite här och var, och ganska så nära där jag satt för mig själv.
Sedan hörde jag något låta precis bredvid mig, och insåg att någon just satt sig bredvid mig.
Det visade sig vara Viktor! Vi satt och snackade en stund, om lite allmänna saker och det var mycket trevligt, och trots att ensamheten var skön så blev jag jätteglad för att han kom. Och pratade med mig. Så Viktor, om du läser detta nu, så taack för att du kom, för det gjorde mig mycket glad!
Sedan skulle han gå och så skulle det vara flaggleken, men jag litade inte på mig själv tillräckligt för att vara med. Så jag satt kvar. Och så kom Sara, då jag egentligen ville sitta själv och tänka, men i alla fall så gick vi ner till bryggan och pratade och lite sådant.
Och så började jag grina. Jag vet inte varför ärligt talat, men helt plötsligt började tårarna bara rinna. Jag gråter inte så ofta och när jag väl gör det så brukar jag gråta för allt som jag egentligen har att gråta över, alla tankar som tynger och saker som hänt och sådant, så det blev en hel del gråt. Jag ville egentligen inte. Men ja.

I alla fall så gick jag undan en del dagen efter också, för jag märkte att jag tyckte om det. Och när man är så pass mycket med mycket människor och mycket ljud och ingen tid att få tänka så är det jätteskönt och så vidare.

Så ja, det här blev ett lite mer ingående inlägg om lite saker. Det kommer mer senare, om hela lägret och så. solong everyone !