itsumoyuugi

Jaha ni. Nu är det alltså över.
Lite mer än två månaders sommarlov, över. Hur fort har det egentligen inte gått?
Jag har aldrig känt att det gått så fort innan, inte vet jag varför heller. Jag har inte hittat på mycket mer än vanligt den här sommaren... Den senare delen av lovet har ju visserligen varit rörig, men ändå.

På måndag är det alltså dags igen, återgå i de vanliga rutinerna, fast ändå väldigt mycket förändring. Som jag skrev i föregående inlägg (har jag för mig) blir det annorlunda klassuppdelning, schemat flyttas om helt, skoldagarna kommer bli kortare för oss nior (fast det är ju enbart bra!), vi kommer få nya klasskompisar... Det ska bli ytterst intressant!
Själv ska jag ha franska på Kubikskolan, då jag är den enda på skolan som har franska.
Hemskt deprimerande.. hahaha. Jag avskyr andra(nya) skolor, att träffa främmande elever och sådant, och nu ska jag få en helt ny franskaklass, ny lärare och allt... Och tänk så är de jättebra på franska? Det är ju inte jag! Jag hade kanske varit det om jag hade fått ha samma franskalärare från och med sexan tills nu, och en bra sådan också. Men nu har det ju inte riktigt blivit så. Nåväl, de kanske är jättesnälla och jag kanske får nya vänner!
Hoppas det, så det blir någon bra med det.

Jag sitter nu och lyssnar på System of a Down och inser för tusende gången att jag verkligen älskar bandet, och hur fruktansvärt bra de är... helt sanslöst! Lyssnar just nu på albumet som jag inte har så bra koll på - Steal this album!, som jag inte har lyssnat på jättemycket. Därför gör jag det nu, så pass att jag lyckas lära mig låtarna någolunda.... Ska snart lyssna igenom skivorna, det är alltid roligt! Fem underbara album med det bästa bandet i världen..

Nu ska jag lägga upp en egobild. Bara som en liten varning.



Stor och så. blööö
HEJDÅ PÅ ER!

Tjolahopp!
Muwhaahaha.... Vet ni vad? Idag har jag löjligt lite fantasi gällande vad jag ska skriva.. Jag har verkligen ingenting!
Eller jo, klart jag har. Men aja.

Imorgon har jag exakt en vecka kvar av sommarlovet. Fattar ni hur surt det känns? Ja, det gör ni förmodligen.
Det kommer bli lite extra konstigt att börja på skolan nu, när så mycket har hänt... Skolan kommer bestå av endast tre klasser, 1-3, 4-6 och 7-9. Jag kommer ingå i 7-9, då jag går i nian! Detta blir ju då en absolut väldigt annorlunda, lite konstig förändring för hela skolan, och det kommer inte bli som det var förut. Men jag tror att det kommer bli bra i alla fall!
Vad jag vet så har tre personer valt att inte gå kvar på skolan, tre killar. Det känns självfallet surt att de slutar, då de är en del av klassen och jag inte vill att de ska försvinna... Känns sorgligt, faktiskt. Jag kommer sakna dem!
Jag kommer leta upp dem i skolkatalogen, studera deras nya klasskamrater tills jag kan alla namnen utantill, och så kommer jag förfölja de forna klasskompisarna och ja... Ta fram the stalker in me....

Just det, jag har ju färgat håret, jö! Det blev faktiskt inte så rött som jag ville, men jag tycker ändå om det. Några bilder på det har jag inte, och kommer heller inte ta på ett tag... Jag är inte mycket för att ta egobilder egentligen, och gör det när jag orkar... vilket är.... ungefär aldrig...
Vet ni? Jag har verkligen inte mer att skriva. Inte. Ett. Dugg. Helt tomt i skallen!
Så jag får förklara detta som mitt kortaste inlägg någonsin (antagligen), och säga.. ha en bra dag!

God förmiddag! Eller? Hur mycket är klockan? Hm.
Det var i vilket fall som inte länge sedan jag vaknade, så det känns som det. Tycker jaaaag.
Jag sitter och TOTALROCKAR till System of a Down, sjunger med och dansar och så vidare, vilket inte är vidare svårt med tanke på att deras låtar är så himla bra! Serj sjunger verkligen skitbra, och Daron också!

Jag tycker mycket om att läsa andras bloggar. Av någon anledning tycker jag om att läsa bloggar där bloggarna är lite konstnärliga av sig, folk som lyssnar på Håkan Hellström och Kent, och klär sig stilrent och fint och tänker på ett visst sätt och tar många fina egobilder. Jag blir inspirerad!
Och nu har jag sett många bilder som sådana personer tagit, varav en viss vinkel är väldigt vanlig.
Så jag tänkte att jag skulle prova något sådant. Nu har jag en randig fin tröja på mig, vilket också passar väldigt bra. Det bästa hade varit om jag hade haft svarta shorts och svarta leggings också, det hade varit fulländat. Men det syns ändå inte på bilden.

Det finns bara ett stort himla problem med detta. Kan ni se vad det är?
MINA KINDER.
Nu är det ju såhär, att jag har sådana knubbiga, mjuka, 'fluffiga' kinder som folk älskar att peta på. Och en aning höga kindben. Detta, alltså kinderna, kan man tydligt se på bilden, vilket förstör hela grejen!
Hur fint är det när kinderna sticker ut som om jag vore en hamster?
Nej, sådana bilder får vara för min del. Jag får nöja mig med att se på alla andra finisar som blir så söta på bilder med den vinkeln. Fast tröjan passade väl ändå rätt bra?
Jag hittade den på Gina Tricot för någon dag sedan, när jag var nere med Sara. Den kostade bara 49:-!
Rea på rea, eller vad det nu var Sara sa att det var. Hon köpte en likadan, fast den var brun och mörkblå istället för grå och vit. Jättefiiiiin! Och mysig. Vilket jag uppskattar. Jag gillar långärmade tröjor, mycket mer än kortärmade. Mycket mer!

Jag är inte alls fotointresserad, annat än att ta egobilder då och då, eller möjligen något halvdant med min mobil.
Jag är i alla fall ärlig med detta!
Det brukar aldrig bli seriösta bilder när jag tar egobilder, jag kan helt enkelt inte vara seriöst då. Det blir aldrig bra. Ja, ni ser ju åvanstående bild, hur bra blev den?
Nu när jag satt och dansade och sjöng till System of a Down kom jag på tanken att ta en bild på mig när jag gjorde just det. Så det gjorde jag.

Nu är ju min kamera inte jättebra och jag är inte heller bra på att ta bilder, så det blev... ja, sådär.
Men på något sätt tycker jag att den blev bra som suddig. Det visar hur galet jag sjöng med och viftade med huvudet, precis så som man bara måste göra när man lyssnar på dem!
Jag älskar bandet. Mina favoriter, alla gånger. ♥

Åh, just det! Jag ska färga håret idag. Antagligen. Rött!
Jag färgar det alltid rött, med det brukar bli olika nyanser. Köper olika märken nästan hela tiden.
Den här gången blir det Sfwardskopf (jag har ingen aning om hur det stavas, bara improviserade lite), den intensivaste röda färgen jag kunde hitta! Det blir säkerligen mycket fint.
Det passar också bra med tanke på att jag ska sova över hos Matilda ikväll, och då får de se mitt nya fina röda hår! yäh.
Vi i Nudelgänget (förrutom Mickan, som fortfarande är på Gotland) ska ha filmkväll och övernattning, och det kommer bli jättemysigt! Jag ska försöka att inte tjocka mig för mycket med chips och sådant... Men vi får se hur det blir med det. Jag kan aldrig låta bli när det väl står där framför mig.
Jag älskar chips för mycket för att kunna dissa det.

När jag skriver blogginlägg brukar de alltid bli ganska långa... I alla fall i jämförelse med de andra bloggar jag läser. Jag skriver som mest ett inlägg om dagen, men då blir det också lite länge.
Nu ska jag avsluta inlägget för dagen, och önska alla en trevlig fredag!
It's friday, friday, gotta get down on friday............

Så, nu var man här igen. På bloggen.
Efter typ HUNDRA TUSEN ÅR.
Okey, inte så mycket... men ärligt. Jag har varit lat igen. IGEN!
Jag är ingen bra bloggare. Haaahah.....
Nåväl.....

Nu har det ju hänt en hel del grejer, som har åsamkat en maaaaaaaassa stress och förvirring och fladdrande tankar, vilket nog är en av orsakerna till att jag inte skrivit något på ett tag. Jag har helt enkelt glömt bort det. Sorgligt nog.
snyft

Jag orkar inte gå in så mycket på det hela, men kan dra händelseförloppet lite kort:
Tisdag förra veckan: Judit ringer, jag får reda på att Pauliskolan (min skola dårå) har gått i konkurs, och att vi då självfallet inte kommer kunna gå kvar. Jag får panik och grinar(faktiskt) och vet inte vad jag ska göra. Ringer runt och informerar alla om läget, och stor förvirring uppstår.
Torsdag förra veckan: Vi åker på möte på Kubikskolan, en annan skola, friskola tror jag, i Helsingborg, som är villiga att ta emot Paulielever, speciellt de som nu ska börja nian (min klass), och de som ska börja i åttan. Allt börjar se lite ljusare ut, det ser ut som att jag får behålla min klass och mina två mentorer, men att vi då går på Kubik. Men självfallet är det hela inte över där, detta är bara början.
Fredag förra veckan: Vi åker på ett annat möte, på Maria Parkskolan, också en skola i Helsingborg som är villig att ta emot oss. Väldigt bra intryck, rektorn har bra koll och verkar väldigt snäll.
Men skolan är ju så stor? Och dessutom fick vi veta att om hela klassen skulle flyttas dit, skulle vi bli uppdelade i de två klasser som redan finns. Inte drömsituationen, nej.
En del fick ett bra intryck av detta, och kan tänka sig att börja. Vilket inte är så bra, med tanke på att Kubikskolan bara kan ta emot klassen om tillräckligt många väljer att gå där. Oro uppstår.
Från och med det t.o.m måndag förmiddag: Total förvirring. Hur ska vi göra? Vart ska vi gå? Vad är bäst för klassen? Vad är bäst för mig? MEN SLUTA TÄNK PÅ BARA MIG, TÄNK PÅ KLASSEN SOM HELHET, VI MÅSTE JU HÅLLA IHOP. En massa telefonsamtal hit och dit, många upprörda föräldrar och en del otrevliga kommentarer till styrelsen för skolan. Stämningen är inte på topp. Vi försöker snacka ihop oss, men alla söker alternativ på olika håll och vi inser snart att vi (jag och sara) måste ta tag i detta och fixa en reservplan. Toppen.
Måndag förmiddag: Sara söker runt lite på hd.se (helsingborgsdagblad.se) och får syn på en artikel: Privat gåvogivare räddar kristen friskola. Eller ja, den hette något liknande. Vi får reda på att, som det stod, en privat gåvogivare (han/hon vill inte utge namn) skänker så mycket pengar som krävs för att betala skolans skulder, så att den kan fortsätta. Vi förstår ingenting. Men vadå? Betyder detta nu att skolan kan fortsätta trots allt? Att vi kan få behålla klassrum, klasskamrater och lärare? Glädje. Och lättnad. Vilket mirakel! Men än är det inte tid att slappna av.
Måndag till i detta nu: Funderingarna far och flyger. Hur gör vi nu då? Vi börjar fundera, hur kommer skolan funka om den startas upp igen? Kommer det verkligen bli samma sak? Nej, det kommer det förståss inte. Min favoritlärare har fått erbjudande på något annat håll, och väljer det, ett säkert kort, framför det osäkra: Pauliskolan. Vilket känns väldigt motigt. Vi sätter oss ner hemma och snackar. Är det verkligen det bästa alternativet? Kommer lärarna vara på topp, eller slitna och trötta efter allt som hänt? Hela min familj har fått ett väldigt bra intryck av Kubikskolan, och börjar fundera på om den inte ändå är bättre.

Och det är i princip där vi är just nu. Självfallet har det hänt mer än såhär, förvirringen och nedstämdheten och allt annat har varit värre än jag uttryckt det. Men jag orkar inte se negativt på detta länge, jag vill se varje möjlighet på ett positivt sätt. Ny skola, nya lokaler, nya lärare, nya klasskompisar... Det kanske ändå kan bli lite spännande? Allt är fortfarande osäkert. Svårt att fatta beslut. Ocg grejen är ju den att allt detta har hänt så fort. För en vecka och två dagar sedan fick vi beskedet att vi inte längre hade en skolan att gå till.

Så nu kanske ni förstår varför jag.. ja, varför jag inte skrivit på ett tag. Först lite resor hit och dit, och så nu detta. Haha.

Men annars händer inte så mycket, jag har väl inte tid för något annat.
Lånade för någon dag sedan hem lite ljudböcker från biblioteket, fyra stycken, närmare bestämt! Mycket trevligt tycker jag att det är, att lyssna på ljudbok och pussla. Mmmmmmmmmmmmm! Det, för mig, är att njuta av livet! Det underlättar mitt i allt detta, och jag glömmer bort allt annat än vilka pusselbitar jag ska hitta och lägga... Ja, ni kanske förstår.

Nu vill jag inte skriva mer. Haha, detta blev ju nästan lite känslosamt. Jag har för tillfället lyckats tränga bort en hel del tankar om skolbyten och allt sådant. Men aja, det kan inte hjälpas! Det måste ju tas tag i.
Så, ni får ha det så bra! Och så ses vi. Eller hörs. Eller något. Kanske?
Meh. aja. HADE!